Vanessa Kirby är övernaturligt bra i smärtsamt fullträff
Pieces of a Woman (Film, Netflix)
Skådespelaren Vanessa Kirbys karriär har stigit som en raket på sistone. Efter en rad minnesvärda biroller i filmer som “About Time” (2013) och “Everest” (2015) slog hon igenom med dunder och brak i den mästerliga serien “The Crown”. I de två första säsongerna 2016-2017) stal hon showen som stökiga prinsessan Margaret och landade snabbt i det globala rampljuset. Efter det följde sedan roller i Hollywood-bjässar som “Mission: Impossible - Fallout” (2018) och “Hobbs and Shaw” (2019). Inget har dock visat upp var hon går för på samma sätt som Kata Webérs och Kornél Mundruczós “Pieces of a Woman” (2021), en makalöst stark start på året.
Kirby spelar Martha Weiss, en kvinna i tidiga 30-årsåldern som i filmens inledande scener får genomgå en förkrossande tragedi som ska komma att slå hennes liv i spillror. Den planerade hemförlossningen (filmad i en nervigt ångestladdad och 25 minuter lång obruten tagning) av Marthas och hennes partner Seans (Shia LaBeouf) första barn går fruktansvärt snett och barnet avlider efter bara minuter i livet. Parets tillvaro rämnar totalt och Martha börjar isolera sig från vänner och familj. Hennes och Seans sorgearbete skiljer sig åt så pass mycket att de kolliderar och Marthas kontrollerande mamma Elizabeth (Ellen Burstyn) börjar lägga näsan i blöt, särskilt när det gäller rättsprocessen mot den barnmorska (Molly Parker) som misstänks ha begått tjänstefel under förlossningen.
Allt från de nervösa sammanbrotten och de bitiga raseriutbrotten till den mer lågmälda, smygande depressiviteten som Martha tampas med skildrar Kirby på storslaget vis. Under majoriteten av speltiden vilar kameran på henne och observerar försiktigt hur hon försöker hitta och sätta ihop spillrorna av sitt forna jag och det kunde inte vara mer engagerande, det är omöjligt att slita ögonen ifrån henne.
Även LaBeouf, Burstyn och Parker är sedvanligt fantastiska i sina roller. Filmen som helhet har en både öm och smärtsam känsla av rå äkthet som alla som har upplevt en förlossning kommer träffas extra hårt av. Det är en knockout, både emotionellt och visuellt, som jag sent ska glömma. Förra året dröjde det till november innan jag såg årets första fullträff, i år tog det två veckor.
