GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Filmtipset

Varmt nostalgiskt men frustrerande tungviktsmöte

Publicerad 11 juni 2022
Detta är en recension i Kalmarposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Foto: Disney+

Obi-Wan Kenobi (Serie, Disney+)

Disneys enormt påkostade storsatsning på “Star Wars”-berättelser fortsätter, på gott och ont. När till och med inbitna och lojala fans som undertecknad börjar känna av en viss utmattning kring franchisen så är det något som har gått snett, men det släcker inte nyfikenheten inför varje ny film och serie. Här får vi se den alltid minnesvärda Ewan McGregor tillbaka i rollen som Obi-Wan “Ben” Kenobi som han tidigare spelade i de tre prequel-filmerna (1999, 2002 och 2005), vilket har varit en frekvent uttalad dröm för många fans.

Efter de tragiska händelserna som avrundade filmerna lever han nu ett enkelt liv utanför radarn och döljer det faktum att han är jediriddare för att slippa jagas av blodtörstiga inkvisitorer (en spelad av fantastiska Moses Ingram). Han håller ett vakande öga på unga Luke (Grant Feely) och Leia (Vivien Lyra Blair), som han har gömt i nya familjer. Det ofrånkomliga faktum att deras pappa är Anakin Skywalker (Hayden Christensen, underbart att se honom igen!), Kenobis före detta lärjunge som blev sithlorden Darth Vader, gör att de aldrig går helt säkra. Från den utgångspunkten fyller seriens sex avsnitt i några av luckorna i det stora gapet mellan den första filmtrilogin och den andra filmtrilogin.

Det här är en genomgående mycket underhållande, fartfylld och kompetent serie men med tanke på att den skildrar ikoniska karaktärer som har betytt så mycket för mig genom livet sörjer jag att jag inte känner mer, att den inte slår till hårdare. Stundtals känns produktionen lite styltig och skådespeleriet pendlar mellan högt och lågt. Kanske är det bara jag som håller på att tappa “kraften”? Det gör den dock inte mindre sevärd och alla tummar hålls för att de bakre tre avsnitten hänför och förtrollar.

Viktor Jerner