Vass premiss och visuell fest i Almodóvars nya
Parallella mödrar (Film, bio)
Den spanska filmens padre är tillbaka! Trots att han har nästan 45 år i gamet så känns det alltid som något alldeles extra när Pedro Almodóvar släpper nytt. Med 2019 års utsökta “Smärta och ära” deklarerade han klart och tydligt att han nu som 70-årig må vara vassare än någonsin tidigare och även “Parallella mödrar” (2022) blir ett argument för den tesen. Handlingen kretsar kring två ensamstående mammor, spelade av Penélope Cruz och Milena Smit, som föder barn på samma dag och finner stöd i varandra på BB. Några månader senare möts de igen och börjar misstänka att deras barn har förväxlats.
Bara det i sig är en stark premiss, men det är knappt ens toppen på det narrativa isberg som Almodóvar har konstruerat här. I takt med att minuterna går rör sig hakan allt närmare golvet och jag häpnar över hur vackert allt sedan knyts ihop. Både Cruz och Smit tas med på en emotionell berg-och-dal-bana och bemästrar allt från yviga känsloutbrott till uppknäppt finlir. De starka färgerna i scenografin, kostymerna och fotot är lika animerande som alltid i Pedros verk och känslan för atmosfär, musik och “vibe” förtrollar.
