Möt Nybropolisen – en resa mellan fiktion och verklighet
Polisyrket har porträtterats i otaliga filmer och serier genom åren. Den senaste i raden, ”Tunna blå linjen” på SVT, har hyllats unisont av både kritiker och tittare. Johan Petersson och Sofie Ekberg vid Nybropolisen instämmer i hyllningskören och menar att man äntligen visar polisyrket som det är i verkligheten.
– Jag tycker helt klart det är en av de bättre polisserier som jag har sett. Jag tycker de flesta serier ofta är uppbyggda kring action hela tiden. Den här serien visar båda sidor, den mänskliga och polisiära sidan. Ibland upplever jag nästan som att det är en dokumentär, säger Johan.
En del som serien belyser är att alla har en åsikt om polisens arbete. Om att varje situation kan vinklas till olika sanningar beroende på vem man pratar med.
– Vi får ta mycket skit, man blir kallad både det ena och det andra, det är vardagsmat. Det tror jag inte folk vet om och det har man fått med väldigt bra i serien. Det är få yrken där så många människor säger åt en hur man ska göra. Polisen är ett yrke som engagerar och där alla har en åsikt om vad man ska göra, säger Sofie.
– Det är så det är. Folk på läktarplats har sina synpunkter på saker och ting. Är vi på en plats och gör en insats får vi synpunkter på varför vi inte är på ett annat ställe. Alla har en åsikt på det som sker, det är både positivt och negativt, men överlag är det mest positivt. Alla har rätt till sin åsikt, men man kanske borde ha fakta innan man skriver och dömer, säger Johan.
I ”Tunna blå linjen” följer man poliserna i Malmö. Trots att Nybro är en mindre ort och inte har exakt samma problematik som en storstad finns det många likheter.
– Även om vi är en liten ort, vårt område är sex kommuner, så har vi egentligen all typ av brottslighet. Sen är det mer frekvent i en storstad - ungdomsproblematiken, droger i omlopp och så vidare. De utmaningarna finns här också givetvis, säger Johan.
– Men vi ser väldigt mycket psykisk ohälsa också, säger Sofie.
– Det är stort sett vardag att vi jobbar med människor som mår dåligt av olika anledningar. Man kan inte göra allt, men vi gör det vi kan och hjälper till så mycket som det går. Sen är det en annan instans som tar vid, säger Johan.
– Det är klart man kan bli frustrerad när man kör in en person till vård och två timmar senare får man leta efter personen igen, säger Sofie.
Som områdespoliser i Nybro kommun med omnejd ser de samhället ur andra ögon än gemene man. En av de större utmaningarna man jobbar med är narkotikarelaterat. Både Johan och Sofie ser en koppling med psykisk ohälsa och narkotika, inte minst bland unga individer.
– Det känns som att det är tufft att vara ung idag på något sätt. Det finns ett prestations- och bekräftelsebehov med utmaningar som man hela tiden måste leva upp till, vilket man inte kan. Många börjar självmedicinera som en hjälp till en början, men sen mår man bara sämre av det. Det vittnar alla vi pratar med om. Det är ett helvete när man lever i detta och man behöver använda mer och mer för att få bort den upplevda ångesten. Det blir ett ekorrhjul. Man kan bli väldigt ledsen och besviken på många människor, framförallt unga som man försöker hjälpa med tips och råd, men så är de där igen någon dag senare, säger Johan.
Som områdespoliser jobbar de mycket kontaktskapande – framför allt mot ungdomar. Ungdomarna är vår framtid och frågar du Johan och Sofie är mycket vunnet om man kan hjälpa en ung människa i svåra val och situationer redan från start.
– Man ska inte vara rädd för att ta kontakt med oss. Den polisiära biten är en sak, att man blir rapporterad för ett brott. Men den än mer viktiga biten är att få ungdomen att avsluta där och då. Att gå vidare till något bättre i livet. Då är det viktigt att finnas där. Målet är inte att behöva jaga dem gång på gång, utan att de ska sluta och komma på rätt spår. Det måste vara målet för samtliga – annars är vi snett ute, säger Johan.
Sedan polisserien ”Tunna blå linjen” rullades ut i tablån har många människor i sociala medier frågat sig om hur man orkar med att vara polis. Att psykiskt och fysiskt utsätta sig för utmaningar som ser olika ut dag för dag.
– Det är klart att när man har varit på väldigt tunga ärenden och kommer hem, då undrar man om det är det värt det. Det har hänt att man har mått väldigt dåligt. Men det är världens roligaste jobb, även om det är tungt ibland, säger Sofie.
– Vi är inte mer än människor vi heller. Vi har vårt familjeliv med allt vad det innebär. Man har bättre dagar och sämre dagar, fortsätter Johan.
Johan och Sofie berättar att kollegorna är en av de viktigaste bitarna i yrket genom att finnas där för varandra, ventilera och följa upp händelser. De beskriver tiden i radiobilarna som ett rullande kontor där tiden fylls med lättsamma konversationer till skarpt läge på en sekund. Det finns en glädje och en känsla att göra skillnad som fyller deras arbetspass. Speciellt när de får uppleva att de har hjälpt en individ in på rätt väg eller räddat en människa i nöd.
När man i sitt yrke ser alla vinklar och vrår i samhället möter man både det mörka och det fina. Ibland åker man på insatser som inte är vad man i första hand tror.
– En gång fick vi tips av en uppmärksam allmänhet om att en bil stod skumt och att det såg ut som ett pågående bilinbrott. Vi flänger dit och det blir fullt pådrag. När vi kommer dit skymtar vi någon i bilen bakom immiga rutor. Vi lyser in med ficklampan och det visade sig vara ett älskande par, berättar Johan.
På frågan om de skulle rekommendera yrket till någon som funderar på att bli polis är svaret glasklart.
– Självfallet, utan tvekan, säger Johan och Sofie unisont.
