Diplomaten Louise Körnung släpper debutroman: ”Det är nu eller aldrig”

Hej Louise, hur är det hos dig idag?

– Jag bor ute på landet på Öland mitt emellan fälten och här är det en härlig sommarmorgon med doft av efterlängtat regn.

Du har nyligen gett ut en bok, och debuterat som författare med den historiska romanen ”Självporträtt”. Berätta om boken och handlingen!

– Handlingen börjar på ett sinnessjukhus i Bayern i Tyskland 1948. Där möter vi en av huvudkaraktärerna som heter Hilde. Hon har varit neddrogad i många år och vet inte att det har varit krig och att Hitler är död. För en psykiatriker blir det uppenbart att hon inte har en psykisk sjukdom utan att hon skickades till sjukhuset av den nazistiska regimen för medicinering på obestämd tid. Psykiatrikern hjälper henne och hon börjar långsamt få tillbaka minnen från våren 1933 – att hon studerade på konstakademin i Berlin, att hennes familj stödde Hitler och att akademin förvandlades till ett propagandacenter. Hon minns också en förbjuden vänskap som växte fram med en judisk konstnär, Simon. Man får följa hennes minnen och det pris hon fick betala för att hon var lojal mot regimen och sin familj. Större delen av handlingen utspelar sig i Berlin på 30-talet. Boken släpptes den 26 maj så den är ganska ny.

Hur har boken tagits emot?

– Mottagandet har varit fint. Boken fick 4 av 5 i betyg av BTJ (tidigare Bibliotekstjänst). Jag låg sömnlös inför den recensionen men det blev ju bra. Sedan har den utsetts till månadens bok på Adlibris under hela juni månad tillsammans med tre andra böcker.

Hur kom det sig att det blev just en historisk roman?

– Jag har jobbat mycket i konfliktländer och när man är i de länderna måste man förstå vad som historiskt ligger bakom konflikterna. Propagandan är en röd tråd som har frusit fast i generationer och i cirklar av våld och död och hämnd. Det var tacksamt att låta boken utspela sig på en konstakademi som Hitler på riktigt gjorde till ett propagandacenter. Det finns jättemycket paralleller till vad som händer nu om man tittar på en viss auktoritär stat, så historien upprepar sig.

Du har haft en lång karriär som diplomat inom framförallt EU:s utrikestjänst, men även på svenska Utrikesdepartementet och har jobbat i många olika länder. Hur blev du diplomat?

– Jag läste statsvetenskap i Lund och fokuserade på internationella relationer. Det är svårt att sitta på ett akademiskt lärocenter och sätta sig in i politiska aspekter i länder man inte har besökt, så jag kände att jag måste ut. Jag sökte praktiktjänst på ambassaden i Kairo och det var det mest spännande som hänt i mitt dåvarande 23-åriga liv. Jag blev fast och tyckte det var så fantastiskt spännande att se vad Sverige gjorde i olika frågor. Jag stannade i tre år och hade olika praktikplatser. Sen hamnade jag i Ukraina på EU.

Och där är det krig nu..

– Ja, det känns helt overkligt. När jag var där fanns en uppenbar rysk inblandning i Ukrainas politik - som såg landet som en del av sin intressesfär - men en fullskalig invasion hade nog ingen på radarn. Ryssland låg och lurade och brukade stänga av gas när vintern var som kallast och politiker förgiftades under märkliga omständigheter. Det känns fortfarande overkligt att det här inträffade. Det finns paralleller med bokens handling och statlig propaganda som präglas av nationalism och fanatism.

Vad innebär arbetet som diplomat?

– Det handlar främst om att skapa relationer mellan Sverige och EU och det land man är i. Man skapar relationer med tjänstemän, politiker, civilsamhället och journalister för att hålla sig informerad om det som händer. Då jag huvudsakligen varit posterad i konfliktländer har fokus ofta varit att främja demokrati och mänskliga rättigheter och delta i medling mellan konfliktens parter. Mycket handlar om politisk rapportering så att Bryssel/Stockholm ska förstå vad som pågår och anpassa utrikespolitiska verktyg till ett land. Det kan röra sig om att förbereda bilaterala samtal, påverkansarbete gentemot regeringen i fråga, i internationella fora eller genom att anpassa olika verktyg så som handel och bistånd till det som händer.

Hur kunde en arbetsdag se ut?

– Man håller koll på huvudnyheten på morgonen, det kan vara läge att hålla sig underrättad om utvecklingen och skriva rapporter hem. Dagarna brukade vara fullspäckade med möten med relevanta aktörer, konferenser eller att förbereda möten i olika sakfrågor. Exempelvis i Kabul stod ambassaden värd tillsammans med FN för att hjälpa barn som befann sig i väpnad konflikt.

Hur gör du för att varva ner?

– Läser en bok. Eller vandrar i naturen med min hund.

Vad gör du en ledig dag?

– Gör en utflykt till en god vän eller resa. Jag har svårt med flygplan för det är förknippat med stress för mig. Tåg är fint och bra. Jag vill jättegärna fortsätta resa och uppleva massa saker men det måste inte betyda att jag måste jobba på de platserna.

Hur landade du i att gå från diplomat till författare?

– Jag jobbade i Bryssel och då var det lite personliga omständigheter som gjorde att jag sökte mig hemåt och jag behövde byta miljö mitt under pandemin. Men den främsta anledningen var att jag behövde berätta historien. Berättelsen har funnits i mig i många år men jag har aldrig haft energi och tid att skriva på den. Jag sa upp mig för att vara nära naturen och fokusera på det här till hundra procent. Det var lite av en risk och många undrade vad jag höll på med då, när jag lämnade allt och flyttade till Öland. Jag hade massa små anteckningar och scener i anteckningsböcker som aldrig blev skrivna som låg och bubblande. I mitt fall hade jag andan i halsen - det är nu eller aldrig om jag ska ta paus från mitt arbetsliv. Nu kör vi!

Var det rätt val?

– Ja absolut, det är jätteroligt och en spännande process som man fått vara med om tillsammans med förlaget. Det har varit otroligt givande och ungefär lika roligt som när jag åkte till Kairo 2004: när man påbörjar en ny resa!

Har du lämnat diplomatyrket helt nu?

– Jag tror det, men jag vet inte. Man ska aldrig säga aldrig. Jag har alltid varit lite av en rastlös flyttfågel, men just nu trivs jag så himla bra här ute på Öland. Nu kan jag titta ut över Kalmarsund och skriva på. Jag njuter av ytterligare en dag här.

Har du fler historier i dig?

– Ja absolut. Men om det blir fler böcker vet jag inte. Jag är i en informationshämtande och testskrivande fas.

Vad ser du fram emot just nu?

– Ett event på Himmelsberga den 27 juli. För andra året i rad arrangerar Ölandsförfattarna en författardag på Ölands Museum Himmelsberga med författarsamtal och då får jag vara med där den här sommaren.

Vad läser/lyssnar eller tittar du helst på?

– Jag läser gärna Lena Einhorn och Joyce Carol Oates. Yellowstone med Kevin Costner är jag helt fast i och gillar även att se på Fauda och House of Cards.

Hur ser du på din framtid?

– Jag hoppas att det blir en framtid där jag kan skriva mycket av det som jag har varit med om. Jag vill sätta ord på de upplevelser som jag haft från de olika platserna som jag har varit på.