Rydström har hittat hem

God morgon, när klev du upp i dag?

– 07.10. Det är runt sjutiden som jag går upp om dagarna. Annars blir det vid åtta när jag är ledig. I grunden är jag ganska tonårsaktig och hade väl kunnat sova till tio eller elva. Jag lägger mig jäkligt sent. Sedan jag tog studenten har jag lagt mig innan tolv max tre gånger.

Vad är det som håller dig vaken?

– Jag jobbar mycket under sena kvällar. Kommer väl igång runt tio och avslutar vid ett. Det är fotbollsgrejer som man studerar.

Okej, jag förstår. Du sätter igång Fifa (tv-spel), startar en karriär och försöker sätta ert nya system?

– Haha, snarare Football Manager i så fall. Vi jobbar mot en plattform som heter Instat där man kan titta på spelare. Det ser ut som ett managerspel. Man får koll på karriär, siffror, klipp och annat. Jag kan till exempel gå in på Steven Gerrards profil och inspireras. Det är under den typen av arbete som jag hinner reflektera och spinna vidare på saker.

Är du en rutinmänniska?

– Jag har en rutin varje kväll och det är att jag rakar skalen. Frukost är också en rutin som aldrig får tummas på. Det blir kopiösa mängder med kaffe från morgon till kväll.

Vad gör du helst en ledig dag?

–En ledig dag har jag inte haft sedan ett par år tillbaka. Jobbet är ju jävligt roligt och får mig att må bra, även om jag arbetar i en bransch där det krävs tuffa beslut. Ibland kan det där ta på dig känslomässigt. Jobbet ligger ju och puttrar väldigt mycket, men det är klart man behöver pauser. Då går jag helst och tränar.

Du är tillbaka i Kalmar FF. Vad har du förändrat/utvecklat hos dig själv som människa sedan du lämnade föreningen sist?

– Om jag tittar tillbaka på hur jag var i föreningen då, hade jag ett jävligt stort självhävdelsebehov och en stor ambition för Kalmar FF. Det krockade lite med omgivningen. Jag hade svårt att förstå hur andra uppfattade mig. Det kunde vara saker som sades i media. Jag var ju okänslig för hur andra kunde uppfatta det. Håller du på med elitidrott så drivs du av uppmärksamhet och vill ta ansvar. Man tog saker och ting personligt när någon inte höll med.

– Och visst behöver du den typen också. Men efter Siriustiden har jag lärt mig att inte ta saker och ting personligt. För mig handlar det nu om att kunna diskutera saker – utan att känna att det är jag personligen som är fel. Nu har jag förstått att det handlar mer om själva åsikten i säg, om folk inte håller med mig.

Det blev ju en hel del pendlande mellan Kalmar och Uppsala. I det stora hela flög du, men tvingades till att ta bilen under en längre period. Eller hur?

– Ja, flyget slutade ju att gå mellan mars och juli. Jag och farsan räknade på att jag körde 50, 60 gånger under ett par månader. Det blev en hel del reflektionstid i bilen. Under en period körde jag ihop med Jonas Walfridsson, förre IFK Kalmar-tränaren, som tränar IK Uppsala nu. Fredagarna kunde vara riktigt köriga – upp och ner samma dag – tio timmar i bil.

Hur många mil ökade milräknaren?

– 2 500 mil.

Körde du i ett svep eller hade du något ”måstestopp” på vägen?

– Jag och Jonas stannade alltid till på en mack i Söderköping för att käka frukost. De lärde känna oss där så det blev väldigt trevligt. Oftast körde jag i ett svep, man bara gasade på och ju oftare man körde – desto kortare kändes resan. När man kom ner till Norrköping var man ju nästan hemma.

Har du någon anekdot som sticker ut under din spelar- eller tränarkarriär?

– Inom laget snackade vi mycket om att riksmedia inte hörde av sig, trots att vi var så pass bra. Året innan vi tog guld ringde TV4 till mig. De ville skicka med mig en kamera till träningslägret i La Manga. Jag fick order om att jag skulle fånga teorier, samlingar och liknande. Och visst det var inga problem...

– Men den där kameran hamnade i rummet med oss, den äldre skaran. Jag, Tobbe Carlsson och Petter Wastå. Va fan, vi är bara människor så vi kunde ta en grogg och så där. Wastå filmade en hel del med kameran, så jag bad honom att klippa ihop materialet för att sedan skicka det till TV4. Jag hade inte sett någonting av det där förrän det visades i tv...

– Vi spelar risk, dricker öl och sitter i bar överkropp. Det blev ett jäkla liv! I media blev det ett sådant drev om att det var en ”nakenchock” och att vi var ”jävla bönder”. Det gick så långt att sponsorer hotade med att dra sig ur. Du ska veta att Svante Samuelsson (dåvarande sportchefen) aldrig var sur på mig, men då var han riktigt jävla förbannad.

Det blev aldrig någon La Manga 2?

– Året efter ringde Sportbladet upp Nanne för att de ville göra en uppföljning. Han svarade då med att vi inte kunde överträffa ettan. Så var det ju.

Vad är det största du upplevt med Kalmar FF förutom SM-guldet?

– Åren 04–09. Vi blev femma, trea, femma, tvåa, etta, fyra över sex år. Att vara stabila över så lång tid var riktigt starkt gjort av oss. Utöver vad som hände i allsvenskan, var det alltid speciellt att spela ute i Europa. Man kom till ett annat land – representerade Kalmar FF och på något vis också svensk klubblagsfotboll. Europaspelet formade den fotbollssyn som jag har i dag. Ett exempel är Levski Sofia som mosade oss i Bulgarien. De hade inte så mycket bättre spelare än vad vi hade. Då kan man börja reflektera över träningsmängd, taktiska spelstilar och våga äga boll. Tänket har kommit mer och mer till Sverige nu, vilket ger en större effekt av de spelarna du har att tillgå.

På tal om Europa. Du stannade i Kalmar FF under hela din spelarkarriär.

– Jag har aldrig gett mig in i agent-rådgivarbranschen. Det var väl först när jag blev tränare som jag insåg att rådgivaren är den som promotar dig. I dag har jag fått fyra olika mejl från agenter som vill marknadsföra sin spelare.

– Ska man vara ärlig så klaffade aldrig att byta stad eller land. Jag hade min dotter som bodde hos mig då. Men visst hade jag erbjudanden. Bland annat från en klubb i Norge, Serie B (Italien) och Nederländerna. Jag är oerhört glad och stolt över att jag stannade i Kalmar FF. Att under så många år försvara sin plats i startelvan är otroligt stort. En sådan karriär hade jag ju inte haft, om jag hade gått vidare till något annat.

Hur är det att vara tränare då vardagen präglas av att få ris och ros?

– Det är oerhört sunt att supportrarna får göra sin röst hörd. Jag älskar att det finns ett engagemang och hjärta kring klubbar. Tittar jag på mig själv, så har även jag varit i luven med supportrar. Det är inte alltid som man har hållit med supportrarna, däremot har man alltid visat respekt. ”Man är aldrig nöjd” är en del av supporterkulturen. Jag tycker att man ska stötta åsikterna oavsett kritik. Här i Kalmar finns det ett mobiliserande fast att man inte har fått så mycket tillbaka – sett till de sportsliga resultaten. Nu vill man ju bjuda tillbaka till alla supportrar.

Om du hade fått handplocka en valfri spelare ur en allsvensk klubb, vem hade du valt?

– Om man bara vill ha någon vill ha någon jävligt bra, då måste man ju säga Anders Christiansen i Malmö. En fantastiskt bra fotbollsspelare!

Du har ju haft, kanske har än, en fantastisk kropp. Vad ligger bakom den?

– Man var ju rätt fåfäng på den tiden. Som spelare var jag rätt snabb på att kasta av mig tröjan – något slags bekräftelsebehov. Sedan jag slutade spela försöker jag träna minst tre gånger i veckan. Jag har alltid gillat att träna oavsett väder. Träning får mig att må bra och koppla av. Nu för tiden blir det en hel del cross fit och hårda träningspass som jag ger mig på. Man vill ju se om kroppen svarar... Det gör den än!

Har du något smultronställe i Kalmar?

– Cross fit-boxen i Kalmar. På gymmet är man ju avslappnad. Där är man varken fotbollsspelare eller tränare. Ett annat smultronställe är Solgårdens bed & breakfast på Öland.

Du är utbildad SO-lärare och har en magisterexamen i litteraturvetenskap. Kommer det någonsin till användning tror du?

– Utbildningen har varit en trygghet för mig både 2018 och nu i höstas, då jag inte visste vad som skulle härnäst. Pedagogiken använder jag ändå inom fotbollen. Omklädningsrummet har blivit mer som ett klassrum och spelarna får läxor att jobba på.

Musik ligger dig varmt om hjärtat. Vilken musik går du igång på?

– Musiksmaken går mot en vit heterosexuell västerländsk man. Tittar jag på min årslista 2020, är det väl 80 procent män och mest rockband. Vissa följer med hela tiden så som Bruce (Springsteen) och (Ulf) Lundell som har gjort bra grejer nu på slutet. Givetvis håller jag mig fortfarande ajour med nya låtar. Men om jag verkligen måste välja ut ett par favoriter; då måste jag ändå säga Israel Nash och The War on Drugs.

Om du får välja tre kändisar att bjuda på middag, vilka bjuder du? Och vad serverar du?

– Jag går direkt in på coachspåret och tänker på Phil Jackson – Chicago Bulls gamla tränare. Han har en mycket intressant i sin ledarfilosofi. En annan är Marcelo Bielsa (tränare i Leeds United). Därutöver måste författarna Eyvind Johnson och August Strindberg få vara med. Den sistnämnda för samtalets skull. Man fick väl ha fyra gäster, va?

– Min pasta carbonara går alltid hem i vår familj! Den är ett säkert kort.